Magdalena: Om att ta ansvar när det går fel

Gör man aldrig några misstag kan man heller aldrig lära sig någonting av dem.

Jag var inte där, så jag vet inte om det stämmer, men -94 gick VM i Haag och historien som jag har hört den berättas är att det vid dressyrbanorna fanns kameror som gick på räls längs hela långsidan. Ganska nytt på den tiden. Alla gnällde och oroade sig att hästarna inte var vana och skulle bli spända. Utom Tyskarna, de byggde en kameraattrapp av några pappkartonger och körde fram och tillbaka längs banan med den i en skottkärra under sin träningstid.

Den där historien tänker jag på rätt ofta, jag är ju också i grunden mer en problemlösare än en gnällare. Trots det är det ibland svårt att erkänna att det var något jag själv kunde gjort annorlunda.

För nu är det ju en gång så att vare sig jag blåser ut en distans och levererar ett ordentligt bomsprut, rider fel väg eller bara har lite mer bråttom än jag klarar av så är min första instinkt alltid densamma. Vem kan jag skylla det här på?

När jag var yngre…..

När jag var yngre fick jag dessutom precis som så många andra hjälp med den biten av en förälder som inte riktigt ville erkänna att deras telning inte var perfekt.

Alternativen till syndabock var många. Det kanske var någon i vägen. Framhoppningen var rörig, banan var felbyggd, domaren var blind och jag blev nog inte inropad i tid? Ponnyn tog i vart fall inte hjälperna, den har aldrig sett blommor förut, tränaren ställde upp en jättekonstig övning i torsdags. Dessutom hade jag mycket läxor hela veckan så det är inte så konstigt om jag var för trött för att komma ihåg vart jag skulle.

För det kan ju kännas skönt en liten stund att ge någon annan skulden. Så man inte själv behöver känna sig sunkig över den där vägringen, det där nedslaget och den dåliga känslan.

Att skylla ifrån sig…

Men att skylla ifrån sig är lite som att kissa i sängen. Först är det varmt och mysigt, men det blir snabbt rätt värdelöst.

Nu är jag lite äldre så jag ger mig själv 15 minuter att vara omogen, gnällig, barnslig och orättvis på, sen försöker jag att styra upp mig själv litegrann. Det landar alltid i att det nog i själva verket var jag som inte tog riktigt rätt beslut någonstans längs vägen och det känns faktiskt alltid bättre när jag har kommit så långt.

Problemet med att skylla på någon annan är nämligen att andras tillkortakommanden är det väldigt svårt att göra något åt. Det är bara mig själv och min egen situation jag har kontroll över. Om jag varje gång väljer att skylla på någon eller något som ligger utanför min kontroll så kan jag ju inte heller göra något åt det dåliga resultatet. Om jag istället tar ansvar för min mindre lyckade prestation, tittar objektivt på det som hände och försöker att hitta lösningar som antingen gör att de situationerna inte uppstår, eller som gör mig och min häst bättre förberedda att hantera dem, så kommer jag till tävling nästa gång med en större chans att lyckas.

Det är väldigt få saker som inte går att förbättra om man verkligen vill (och har tillgång till ett par pappkartonger och en skottkärra).

#rideordie

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *