När kronprinsen blir kung……..

Magdalena Regårdh

Det här är ett inlägg jag har funderat på ett tag, sedan Lucy såldes egentligen, och min vackra svarta blev första häst. Vi skämtade lite efter några ordentliga markarbetespass att Vackra Svarta saknade Lucy mest av alla, för det var rätt tufft att bli första häst. Men å andra sidan finns det ju alltid lite extra morötter till första hästen så det kanske inte var så dumt ändå. Vackra Svarta har nu fått topstatus, hon är den som har fått följa med på träningarna för Kaiser Johansmann, hon är den som är med i högsta gruppen för Maria Gretzer och hon är den som jag alltid försöker att se till att jag är varm, mätt och glad när jag rider.

Hon har tackat med att hoppa felfritt i alla starter vi hann göra i år och tanken var att hon skulle debuterat 1.40 i Flyinge.  Inlägget skulle handla om hur det ofta redan står en bra häst i stallet, en häst som bara behöver bli viktigast för att blomma ut och bli riktigt bra.

Sen pös luften ur mig lite när alla tävlingar blev inställda. Jag ska villigt erkänna att jag inte hade någon jättelust att fortsätta att rida en massa kvalitativt markarbete utan något mål i sikte. Efter några omotiverade dagar och ett litet peptalk med mig själv beslutade jag att jag inte behöver tävlingarna för att bli bättre. De motiverar, helt klart, och de ger en liten fingervisning om vad som behöver förbättras, men det är förmodligen en fördel att inte behöva åka på tävling varenda helg. Vi kan trimma på här hemma, vi kan åka till Maria för en genomkörare och vi kan ställa upp lite riktiga banor att träna över på en tävlingsplats i närheten.  När tävlingspausen är slut planerar vi att vara nästan redo för en 1.45 debut, precis som vi hade varit om säsongen rullat på som vanligt.

”Nästan i varje stall står det en första häst. Den som går högst klasser och vinner mest. Den man alltid rider när man är på bäst humör, som får lite extra tid, lite extra omsorg och lite extra morötter. Den bär också det största ansvaret att se till att helgen blir lyckad. Andra hästen och påläggskalvarna flöjtar runt lite och lever på att vara framtidshopp. Man är lite överseende med det som inte riktigt fungerar. De gör det man förväntar sig av dem bra nog. Och kungen är ju där och räddar dagen i alla fall.

Men sen plötsligt en dag är han inte det längre. Han kanske blev såld, han kanske blev skadad eller han kanske helt enkelt bara gick i pension. Utan kungen kvar i stallet måste tronföljaren bekänna färg. Man inser att om man ska kunna tävla på samma nivå som innan så måste en del saker lösas. Men nu är det andra hästen som är viktigast. Det är den som man alltid ser till att ha ordentligt med tid för. Det är andra hästen som nu måste trimma lite tuffare men som också får den lilla extra omsorgen och morötterna.  Och lika plötsligt som kungen abdikerade så står man där med en ny kung som klarar av rätt mycket mer än man trodde när allt kom till kritan. ”

Vi har nu mitt under vårsäsongen, det som skulle vara den hektiskaste tiden på året, fått en nästan unik möjlighet att lyfta den där andra hästen ett snäpp eller två med kungen kvar i stallet. Med drygt två månaders tävlingspaus under den bästa tiden på året, April och Maj, när man har en massa energi och längtar ut i stallet, så finns ju verkligen tiden att utveckla någon av de andra hästarna. Kungen kan sitt jobb, han behöver bara hållas igång lite för att vara redo om och när säsongen startar upp igen. Då är det guldläge att låta andra hästen komma först ett par månader, vem vet när vi äntligen får tävla igen ger han kanske kungen en match?

Istället för att tappa sugen, ta chansen nu under tävlingsstoppet att verkligen träna sådär mycket man egentligen skulle vilja kunna göra, det går ju inte när man tävlar var och varannan helg.

Jag lovar, de som utnyttjar den här möjligheten rätt kommer att stå redo när dörrarna slås upp, och de kommer att vara väldigt mycket bättre.

#rideordie

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *