Mitt motto har i ett par års tid varit ”fegisar lever längre”.

Jag säger det lite med glimten i ögat, men det är faktiskt väldigt mycket på allvar. Jag gillar mig själv och jag vill inte slå mig.

Mycket av det handlar om planering. Jag vet t ex att mina 5 åringar kommer att vara rätt krispiga när de åker på tävling såhär års. De har inte varit ute på ett tag, det är minusgrader och det är knöligt i hagarna så de är lite sämre rastade. Därför sadlar vi upp hemma de första tävlingarna på året, så slipper vi det momentet på tävlingsplatsen.

En del av det handlar om att försöka förutse. En häst som är svår att klippa vill jag helst ha på gången. Det ska finnas en flyktväg om den får panik så jag inte hamnar under den längs bak på uppställningsplatsen. Och jag blir spänstig som Gunde Svan med att hoppa ur vägen om det börjar sprattla lite. Det skäms jag inte ett dugg för att erkänna.

En större del handlar om att förebygga. Rätt ofta är jag den som blir lite dryg och ber den som står med en häst i handen och stirrar ner på stackaren som åkt i backen och tappat luften att flytta sig. Det sista man behöver när man redan ligger där är en häst som plötsligt blir skrämd och springer över en.

Men det handlar mest av allt om respekt. För det är farligt att hantera hästar. Det vet vi ju egentligen, vi bara glömmer det ibland.

Respekt och hjälpsamhet – viktigt!

Vi som sitter till häst respekterar varandra rätt bra. Framförallt nu tycker jag. Vi vet att vi är privilegierade som får åka på tävling och det märks. Vi hjälps åt på framhoppningen, vi försöker hjälpa arrangören genom att ha koll och vara i tid. Vi vet att det kan vara lite känslor i hästarna såhär års och håller oss undan varandra när det behövs. Så länge vi sitter till häst.

Tävlingen jag var på i helgen hade besök av ambulansen två gånger. Inte ridrelaterat. Det var två personer som inte ens var där för att tävla själv som skadades i två olika incidenter.

Självklart kan även den mest rutinerade göra en missbedömning, olyckor sker. Men om man tar ett kliv bakåt och tittar ut över en tävlingsplats med sina fegisögon på så är det ett under att det inte sker oftare. Många hästar, ofta unga, och människor ska samsas på en i många fall ganska liten yta. Några försöker sadla upp, några försöker lasta. En springer för att hämta ett spö, medan andra står och planerar dagens upplägg. Man rider hästar, man leder hästar, man longerar hästar. Bilar kör in och ut, det bärs hinder, någon knuffar en barnvagn och en annan försöker starta traktorn som ska harva ridhuset i pausen.

Alla har olika agendor och mål. Och de flesta har bråttom…

Ridning är farligt. Att hantera hästar är farligare.

Jag skulle kunna säga att det är extra viktigt just nu när sjukvården är så hårt pressad att försöka att respektera det och att respektera varandra. Att inte ha så bråttom att man försöker tränga sig förbi med sitt släp samtidigt som någon försöker sitta upp. Att man inte galopperar nära någon som leder en pigg häst. Att man inte promenerar långsamt i bredd i ryttargången. Att man helt enkelt är uppmärksam på det som händer runt omkring, försöker att förutse, försöker att förebygga och försöker att se till att ingen blir skadad.

Men det är baske mej alltid viktigt! 

#rideordie

#fegisarleverlängre

#varräddaomvarandra