Niklas Jonssons reflektion på Catharina Hanssons krönika om VM-resultatet i tidningen Ridsport

Har vi rätt dirigent till vår orkester?

Sitter i solen på semester med en öl i handen och läser Catharina Hansons krönika i Tidningen Ridsport. Läste också en uppsjö av irriterade ridsportsvänners försök att rida till hopplandslagets försvar efter debakel i VM. Fint såklart.

Personligen tycker jag att krönikan var bra. Nu ska man kanske inte avslöja trollkarlens trick, men en krönika ska/bör engagera, provocera, väcka känslor och skapa debatt. Det kan man säga att den gjorde. Check på det!

Om man läser den som kritik och/eller påhopp på landslagsledningen och ryttarna förstår jag att man tycker att det är att leta efter en billig poäng. Henke, Peder och gänget är givetvis inte sämre ryttare än de var för fyra år sedan. Men det är inte så jag tolkar texten. Jag tror att både landslagsledning och ryttare gör ett jäkla bra jobb och försöker maximera sin kapacitet till det yttersta.

Jag vet också att det kan vara svårt att driva utvecklingen i framgång. Lätt att hamna i en förvaltarkultur där man försöker konservera snarare än driva framåt. Såväl människor som organisationer verkar lätt hamna i den fällan. SvRF är inget undantag. Det är inte förrän nederlagets stund är kommen som vissa helt plötsligt lyfter blicken och blir mottagliga för att se att man kanske stagnerat eller gått bakåt.

Oavsett resultatet i årets VM kvarstår några andra faktum. Ridsporten i stort tappar i attraktionskraft. Minskande antal tävlande, minskade medlemmar, minskande elevtal på ridskolor, konkurser, nedläggningar och slitna ridskolor där anläggningsskulden växer. Vårt förbund kämpar med ekonomin. Återväxten är tveksam. Jag tror verkligen inte att det hjälper att stå och peka finger. Det är inte min avsikt. Men det funkar verkligen inte att stoppa huvudet i sanden. Och jag tror det är skadligt att hela tiden förklara bort alla våra problem med ekonomi. Tror att frågan är bredare än så.

Vem ska lösa problemen?

Jo de måste vi göra gemensamt. Vi som lever och verkar i sporten på olika nivåer och i olika positioner. Jag tror dock att vi behöver samordna oss för att kunna effektivisera och utnyttja sportens och vår kraft. Det är här Svrf kommer in. Svrf ska vara orkesters dirigent. Och då är det är hög tid att säkerställa att vi har ett förbund som drivs av människor som förstår sporten och förstått problemet. Människor som förstår att förvaltarkultur inte fungerar med de utmaningar vi står inför.

Det handlar inte om att peka ut syndabockar efter ett misslyckat VM eller gräva i gamla groll. Det handlar om att fråga om den organisation som varit framgångsrik historiskt också är den organisation vi behöver för framtiden. Är den byggd och komponerad för framtida positiva resultat?

Om svaret är ja, då har vi inget problem. Om svaret är nej eller nja, då är det hög tid att agera. Maj 2027 är det förbundsstämma. Då måste vi säkerställa att vi har rätt ledare och rätt personal för att styra kusarna åt rätt håll